GLACIÄRVETENSKAP
Hur Jökulsárlón bildades och varför den fortsätter växa
En lagun yngre än levande minne: hur en tillbakadragande tunga från Vatnajökull högg ut Jökulsárlón, varför den är Islands djupaste sjö, och varför den fortsätter växa.
Check dates and availability ↗Glaciären som nådde havet
Breiðamerkurjökull är en av de största utloppstungorna från Vatnajökull, Europas till volym största istäcke. Under merparten av den kända bosättningsperioden flöt den nästan hela vägen ut till Atlanten och lämnade bara en tunn remsa svart sand mellan sin front och bränningen. När den avancerade och drog sig tillbaka under århundraden betedde den sig som en långsam bulldozer, malde marken under sig och sköt fram material i ryggar. Avgörande var att eftersom isen var tjock, tung och i rörelse skar den nedåt lika väl som framåt och högg ut en bassäng i berggrunden som senare skulle rymma lagunen. Inget vid Jökulsárlón blir begripligt utan att börja här: sjön är den form glaciären lämnade efter sig när den drog sig tillbaka.
Ett dike urholkat under havsnivån
Detaljen som gör detta till mer än en vanlig smältvattensdamm är djupet. När Breiðamerkurjökull högg sig fram grävde den ut en ränna som når långt under havsnivån — anledningen till att Jökulsárlón nu, enligt gängse uppfattning, är Islands djupaste sjö, med publicerade mätningar från cirka 248 till över 284 meter. Det spannet handlar inte så mycket om slarviga mätningar som om ett rörligt mål: bassängen fortsätter att växa. Eftersom botten ligger under havsnivån är lagunen förbunden med havet i stället för att ligga upphöjd över det, och just det faktumet styr nästan allt annat kring platsen — dess tidvatten, dess salthalt, och det faktum att den inte fryser till helt ens i den djupaste isländska vintern.
Född på 1930-talet
Jökulsárlón är en av mycket få naturattraktioner i världsklass i Europa som är yngre än levande minne. Fram till det tidiga tjugonde århundradet nådde Breiðamerkurjökull fortfarande nästan ända ut till kusten, och det fanns ingen lagun alls. Under de varmare decennierna efter det sena artonhundratalet började glaciären dra sig tillbaka från bassängen den huggit ut, och omkring 1934–35 började den fördjupningen fyllas med smältvatten. Inom några decennier hade en damm blivit en sjö. Människor som växte upp på gårdarna längs den här kusten kan i princip minnas en tid innan Jökulsárlón fanns — vilket är en genuint märklig sak att kunna säga om en plats som nu pryder framsidan av reseguider.
Varför den fortsätter växa
Processen som skapade lagunen har inte stannat. Breiðamerkurjökulls front fortsätter dra sig tillbaka — i storleksordningen 200 meter om året på senare tid, även om takten varierar — och för varje meter den drar sig tillbaka lämnar den över mer av den djupa bergsklyftan till öppet vatten. Lagunen har vuxit till ungefär det fyrdubbla sedan 1970-talet, från cirka 8 km² till någonstans mellan 18 och 25 km² beroende på vilken undersökning man läser. Varmare somrar påskyndar smältningen vid kalvningsfronten och på ytan, och tidvattenförbindelsen med havet hjälper till att nöta på isen underifrån. I praktiken är den Jökulsárlón du fotograferar mätbart större än den tidigare besökare såg.
Vad kalvning är, och varför isen är blå
Isbergen kommer från kalvning — glaciärens front som bryts sönder där den möter djupt vatten. Flytkraft och tidvattnets drag underminerar isen tills block skjuvas av, ibland med ett knak du kan höra över lagunen, och flyter fritt. Den isen är gammal: den började som snö som föll på Vatnajökulls höga platå och begravdes, pressades samman och drevs sakta nedför genom århundraden. Sammanpressningen är anledningen till att så mycket av den lyser djupt elektriskt blått — de instängda luftbubblorna kläms ut tills den täta isen absorberar alla färger utom blått. Vita isberg är yngre eller mer luftfyllda; svarta stråk är vulkanisk aska svald under tidigare utbrott och förd ner inuti isen. Att läsa dessa färger berättar isens historia.
En sjö som fortfarande skriver sin egen framtid
Jökulsárlóns korta kanal till havet blir sakta bredare och djupare, och observatörer har länge påpekat att bränningen arbetar sig tillbaka mot Ringvägens bro över utloppet — kustlinjen där har förstärkts mer än en gång. Ser man tillräckligt långt fram är lagunens öde knutet till glaciärens: i takt med att Breiðamerkurjökull fortsätter dra sig tillbaka inåt land och bli tunnare kommer bassängen fortsätta fyllas, och vissa forskare förväntar sig att viken så småningom öppnar sig mer fullständigt mot Atlanten. Inget av detta är avgjort, och tidsramarna är långa och osäkra. Men det understryker platsens grundläggande karaktär — det här är inget färdigt landskap utan ett som synligt och aktivt håller på att byggas.